T-semaforer

En vanlig signaltyp i Sverige var T-semaforerna. Namnet kommer av att signalen såg ut som bokstaven T när den visade stopp i båda riktningar. Dessa signaler var lokalställda, och manövrerades med vevar eller - undantagsvis - hävstänger på signalmasten.  Vanligen satt T-semaforen mittför stationshuset.



Under lång tid användes semaforer där både mast och vingar var tillverkade av trä. Senare infördes plåtvingar, perforerade för att minska vindens påverkan. Vingarna fälldes nedåt, och för att kunna visa "allt väl" med lodrät vinge fanns en skåra i masten. Detta syns på bilden till höger, tagen i Ingatorp vid NOJ på 1880-talet. Ovan syns en semafor med plåtvingar i Fritsla cirka 1900. [Båda bilderna från Sveriges Järnvägsmuseum, Nybergska samlingen]


Ovan syns en träsemafor vid Forshult på NOJ 1911. Till vänster en vägkorsning med svängbommar [Sveriges Järnvägsmuseum, Nybergska samlingen]

Under 1950-talet började SJ en kampanj för att utrota T-semaforerna. Många försvann förstås på grund av nedläggning av banor och stationer, men de flesta övriga T-semaforer ersattes med ljussignaler eller ytterplacerade semaforer. Orsaken till detta var att T-semaforerna syntes dåligt.  Vid lastplatser blev en del T-semaforer kvar; fanns det bara en växel i huvudspåret ansågs signaltypen acceptabel. Den sista nya T-semaforen uppsattes troligen 1953 vid bankorsningen mellan 1067-linjen och det nya normalspåret nära Bergkvara station. 1067-nätet hade överhuvudtaget länge kvar ålderdomliga signaltekniska anordningar. Exempelvis fanns ännu 1959 en träsemafor vid Brömsebro. Denna semafor var dock envingad, eftersom andra infarten skyddades av en skivsignal! [Järnvägsdata 1999 sid 238]

Ovan: Gasbelyst T-semafor vid Riddersvik, Spånga - Lövsta Järnväg [AGA-bild, Sveriges Järnvägsmuseum Ängelholm]

Till vänster:  Holmeja i november 1940. Oftast var T-semaforerna placerade på plattformen. Den avbildade signalen stod mellan spåren, antagligen  för att vara mera synlig från båda riktningar  [Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle. Fotograf: E. Gustafsson]


Ovan:  Kylinge på 1067-banan Olofström - Sandbäck,  juli 1942. Gallerverksvingar. Kvinnlig platsvakt ?? och en man som lugnt sitter till höger i bilden   [Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle. Foto AKA, SJ REKA 5323]:

Järnsemafor vid Källna på linjen Ängelholm - Klippan, 1920-talet [Sveriges Järnvägsmuseum, Nybergska samlingen]


Ovan: Lane vid Uddevalla - Lelången 1942.  Stig Nybergs samling.  Denna typ av semafor infördes av greve Posse, och tillverkades bl a av Sala Maskinfabriks AB. Lyktan var gemensam för båda riktningar, och hissades upp och ner inuti masten. Den runda anordningen längst upp tycks ha dolt den trissa över vilken lyktlinan löpte. "Den stadiga järnmasten går cirka 1.5 meter ned i marken" nämner Sala Maskinfabrik i sin katalog från 1905

Platsvakt vid semafor1
Stationshus och T-semafor
Ovan:  Annan variant av signalmast.  Gränum på 1067-linjen Olofström - Sandbäck. Foto AKA  juli 1942.  [Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle]


Till vänster:  Platsvakten i Knivingaryd  (Mönsterås - Fagerhult) vid semafor av greve Posses konstruktion  [Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle]

 

Greve Posse-semafor vid Skäralids gamla station (linjen Klippan - Eslöv) 1898 [Sveriges Järnvägsmuseum, Nybergska samlingen]



Undantagsvis fanns signalvingar på båda sidor av masten även vid normala ytterplacerade huvudsignaler. Ovan syns totalt fyra vingar. Bilden tagen av Östner vid Läggesta våren 1941  [SJ REKA 4462, Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle]

T-semaforer som signalerade i fyra riktningar var mycket ovanliga. Bilden ovan visar en sådan signal vid en korsning mellan normal- och smalspår i Norrköpings hamnområde [Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle]








Tre bilder från lastplatser:

Till höger Stora Mon på NBJ bandel Ervalla - Nora stad 1976-05-26

Nedan Månsarps grusgrop på Jönköping - Vaggeryd 1977-04-23

Nedan till höger Skahus på Nässjö - Nybro 1978-08-03




 






Signalsidan

Startsidan


Sidan senast uppdaterad den 16 oktober 2009