Signaler

Signaler till tåg och växlingsrörelser kan ges med fasta signaler och signaltavlor längs banan, med hyttsignaler eller med handsignaler. Dessa sidor behandlar de fasta signalerna. Under lång tid var alla sådana signaler rent mekaniska; skivsignaler, semaforer mm. Signalerna manövrerades med handtag på signalstolpen, urverksmekanism med elektrisk utlösning, ståltrådsledning från ställverk eller ställbock, eller på elektrisk väg. En del signaler, främst försignaler, hade kolsyredrift med elektrisk utlösning. 

Nattsignalbilder gavs med lyktor som på rent mekanisk väg växlade mellan olika signalbilder. Ljuset alstrades till en början med fotogen eller andra petroleumprodukter. Oljeimportstoppet under första världskriget skyndade på övergång till acetylen- eller elektrisk belysning, som också innebar större driftsäkerhet, tydligare sken och minskat behov av tillsyn. Elbelysningen var dock inledningsvis ganska osäker - glödlamporna gick sönder av skakningarna när signalen ställdes om, och strömtillförseln kunde ofta brytas. Detta var en av flera orsaker till att blinkljuset från AGA fick stort genomslag i Sverige (liksom i Finland).

Förebilderna till de mekaniska signalerna har huvudsakligen hämtats från Tyskland.

 
Bilden till vänster är från Järnvägsmuseum i Stockholm i början av 1930-talet, och visar sal K, där utställningen inom området växel- och signalsäkerhetsanläggningar var inrymd. Den lilla ljussignalen i mitten skall ha varit den första i Sverige, och installerades vid Stockholm C 1917. Ljussignaler användes inledningsvis mest som utfartssignaler (mellansignaler). Signalen till vänster var av senare utförande, tillverkad av Avos i Örebro. Till höger en tvåvingad semafor med elektrisk drivanordning. ["Järnvägsmuseum", Stockholm 1934, sid 30 f]

Bilden till höger visar huvud- och dvärgsignaler som någon gång i mitten av 1920-talet väntar på att levereras från AVOS i Örebro till Malmö och Flen [Sveriges Järnvägsmuseum]
Huvudsignaler och dvärgsignaler

Trebegrepps-försignal
Bilden ovan: Skivförsignal i Älvsjö på 1910-talet. Signalen har AGA-blinkljus (gasbehållaren syns vid foten av signalmasten) och sidotågvägsvinge, något som testades på sträckan Stockholm - Saltskog (Södertälje). Med denna vinge kunde man differentiera informationen till föraren beroende på om den efterföljande huvudsignalen visade kör till huvudtågväg eller till sidotågväg - i det sistnämnda fallet krävdes inbromsning! Det finns en lykta bakom den gröna skivan och en till höger om vingen. AGA-bild hos Sveriges Järnvägsmuseum Ängelholm.

Bilden till höger: Elektrisk ljusförsignal i Norsholm. Troligen 1920-talet.  Smalspåret Kimstad - Norsholm går omedelbart till höger om signalen.  Den kraftiga signalmasten och -utliggaren beror på, att signalen gäller mittspåret, som tillhör den normalspåriga stambanan. De flesta ljusförsignaler som installerades under 1920- och 1930-talen hade AGA gasbelysning, ett mindre antal hade elektriskt ljus och två separata lyktor. Den avbildade signalen är ovanlig, genom att den tycks vara en färgväxlarsignal med endast en ljusöppning både för vitt och grönt sken. Möjligen är det en strålkastarsignal från Union Switch & Signal Co som SJ provade på okänd plats, och som 1933 flyttades till Motala C [Bbr 554/32]. Bakgrundsskärmens målning är av en tidig typ. 
Ljusförsignal

Ljussignaler, som visar samma signalbild både dag och natt, började komma i reguljärt bruk under 1920-talet. Ljuskällan var för huvudsignaler vanligen elektriska glödlampor, medan försignalerna använde acetylengas. Signalbilderna kan visas med olikfärgade lampor (engelsk beteckning: Colour-light signals), färgväxlare (strålkastarsignaler; search-light signals) eller kombinationer av lampor i olika lägen (Position-light signals). Ljussignaler av alla dessa typer har kopierats från USA och Storbritannien, i Sverige dock i vissa fall med avvikande användningsområden. Manövreringen sker även för färgväxlarsignaler i allmänhet på elektrisk väg; men i gasförsignalerna användes gastryck för själva omställningen av signalfärgen. En del gasförsignaler fick på slutet elektrisk belysning, men  färgväxlingen skedde fortfarande med gas. 


Små ljussignaler och en semafor
Bilden ovan visar montering av ljussignaler för utfart (mellansignaler enligt nutida terminologi) vid SJ-stationen i Göteborg (nuvarande centralstation) den 15 februari 1923. Arbetena hade samband med att den mekaniska signalsäkerhetsanläggningen uppgraderades inför 1923 års jubileumsutställning. Bland annat infördes centralomläggning (mekanisk) för vissa växlar. Några semaforer blev kvar, men den utfartssemafor som syns i bakgrunden försvann.  Bild från Sveriges Järnvägsmuseum, tagen av SJ byggnadsbyrå
 

Mekaniska signaler (semaforer, skivförsignaler mm)

SJ signalbilder fram till 1920-talet

Några äldre signalbesked

Målning av signaler

Gasförsignaler

Signalordning för enskilda järnvägar 1913

Signalföreskrifter i säo 1941

Handböcker från Transportstyrelsen:  

Trafikverkets instruktioner för system E1, E2, E3 (ETCS), system R (radioblock), system F (förenklad trafikstyrning), tvåskenssignalering mm

 

Startsidan



Sidan senast uppdaterad den 8 januari 2017