Långedragslinjens elmatning och luftledning

Elmatningen tänktes ursprungligen dimensionerad för halvtimmestrafik, sön- och helgdagar och vid behov 15-minuterstrafik. Medelhastighet exklusive uppehåll på mellanstationer skulle vara 30 k m/h.  Detta får väl tolkas som att man räknade med att största tillåtna hastighet skulle vara kanske 40 km/h.  Ytterligare planer för den elektriska anläggningen  ["Elektrisk utrustning för projekterad spårväg Göteborg - Långedrag", 1907]

Strömmen skulle komma från GS kraftverk vid Rosenlund, alterntivt från särskild kraftstation vid Långedrag. I det senare fallet skulle kraftstationen även försörja den lokala bebyggelsen med elektricitet.

Om kraften skulle komma från Rosenlund skulle det dras en 300 mm2 underjordskabel mellan Rosenlund och Stadsgränsen. Vid Stadsgränsen "anbringas å en stolpe en switch, genom hvilken hela linjen kan göras strömlös". Återledningen  skulle också ha 300 mm2 area, men endast omfatta den 1400 meter långa sträckan mellan stadsgränsen och GS dåtida slutstation vid Slottsskogsgatan. Kanske räknade man med att enkelspåret Slottsskogsgatan - Stadsgränsen inte skulle ha tillräcklig konduktivitet?

Spänningsfallet vid matning från Rosenlund var ett problem. 1905 räknade man med att 600 volt vid krafstationen Rosenlund skulle ge 530 volt vid Stadsgränsen och 490 V vid Saltholmen [PM rörande Långedragsspårvägen den 25 nov 1905]  Skissen nedan visar l'ngst till vänster dynamo och booster i kraftstationen, längst till höger Saltholmen [odaterad handling i Region- och stadsarkivet Göteborg]


För att "minska voltfallet" i lutfledningen tänkte man sig 2 x 9,0 mm [?] förstärkningsledning längs hela banan. Denna förstärkningsledning skulle ha förbindeler med kontaktledningen på ungefär fem hundra meters avstånd.  Enligt en annan uppgift [ Edström; "Beskrifning å elektrisk spårväg Saltholmen - Långedrag - Göteborg", Westerås den 7 okt 1905]  skulle det vara förstärkningsledning med 75 mm2 area mellan km 0.18 och km 4.86.


Kontaktledningen skulle bestå av koppartråd med 8-sektion och 66 mm2 area. Höjden skulle vara ca 5.5 m över banan. Stolpar av järn eller trä, och där så var möjligt, murrossetter samt ljuddämpare [det fanns nog inte många platser längs linjen där upphängning i hus var möjlig].  Dubbel isolation.


Till vänster syns hur ASEA tänkte sig en "stagad upphängningsanordning för kurva". Ritning daterad den 2 oktober 1905.

Till höger fackverksstolpe med tvärupphängning. Sådana användes bland annat mellan Hinsholmen och Långedrag. Ritning daterad den 30 juli 1907

Luftledningarna skulle delas in i flera sektioner, som med switchar kunde urkopplas var och en för sig. Vid exempelvis ett trådbrott kunde trafiken då fortsätta på den övriga sträckan  [dock oklart om förstärkningsledningen var så ordnad att det gick att fortsätta trafiken på sträckan som i förhållande till kraftstationen låg bortom den utswitchade sträckan]. Åskledare skulle sättas upp som skydd mot "den atmosferiska elektricitetens skadliga inverkan".  Korsande telefonledningar skulle skyddas mot "starkströmmen" genom omsorgsfullt jordförbundna blanka koppartrådar ovanför kontaktledningen och under telefonledningarna. Om telefonledningen ramlade ner, skulle den komma i kontakt med både skyddlseningen och kontaktledningen, kortslutning skulle inträffa och telefonledningen omedelbart brinna av.

Kontaktledningen skulle förankras var 500 meter  [Oklart om detta innebar att ledningen var viktavspänd]

Redan 1905 konstaterades, att en särskild kraftstation, kombinerad med belysningscentral för badorten Långedrag, skulle vara opraktisk och föga ekonomisk. Belastningsvariationerna var stora, och stationen måste dimensioneras för maximal sommartrafik.

Yngeredsfors kraft gav ett anbud på elleverans, men Långedragsbolaget tyckte det var olämpligt att ha för många inblandade parter för en så central del som krafttillförseln. Bättre med matarledning från Rosenlund! 

Dubbelspårsbygget

När banan successivt byggdes ut till dubbelspår tycks man i möjligaste mån ha använt samma kontaktledningsstolpar som tidigare, placerade mellan spåren och nu med dubbla utliggare.  "Matarledningen" (förstärkningsledningen) skulle i varje fall bli kvar, sägs i GS dubbelspårsplan från april 1909.

Vid dubbelspårsbygget Långedrag - Saltholmen hängdes kontaktledningen i tvärtrådar mellan stolpar på båda sidor om gatan. På ena sidan gatan uppbar stolparna även tre trådar för gatubelysning, och två telefontrådar för bantelefonen. På andra sidan fanns plats för fyra "belysningsledningar", antagligen  för strömförsörjning till husen i området [ritning den 4 januari 1926]

De gamla "ASEA-master" som fanns mellan Långedrag och Saltholmen övertogs vid dubbelspårsbygget av Långedragsbolaget, med villkor att bolaget skulle ta bort masterna   [Kontrakt mellan GS och AB Långedrag den 4 mars 1926]

Kontaktledningsarbeten med tornvagn dragen av motorvagn 89. Bild från Nils Hansson, Göteborgs Region- och stadsarkiv.  Mannen i mitten är nr 607 Hansson. Bilden är uppenbarligen tagen vid en av de platser, med cirka 500 meters mellanrum, där förstärkningsledningarna var anslutna till kontaktledningarna. I högra kontakttråden tycks det finnas en sektionsisolator, däremot inte i den vänstra. De små isolatorerna längst ner är antagligen för GS telefonledning. Ganska högt upp på stolpen finns en enkel ledning med oklar funktion. Motsvarande tråd fanns kvar fram till 1960-talet, och möjligen hade den samband med belysningen vid hållplatserna

Bätte matning på 1920-talet

Elverket skrev den 22 mars 1924 till GS, att man beslutat förstärka materledningen mellan understationen vid Kungsladugård och Stadsgränsens station. Matarpunkt 42 skulle också flyttas till korsningen med Dalavägen (Grimmeredsvägen). Då skulle spänningen förhoppningsvis bli tillräcklig. GS skulle också sätta upp ytterligare förstärkningsledningar med 24 mm2 sektion mellan Dalavägen och Långedrags station.  

Från matarpunkt 42 matades hela förortssträckan. Närmste matarpunkt i staden fanns vid Birgittagatan (mp 41). Understationen som nämns var en omformarstation. Därifrån gick det en jordkabel till matarpunkt 42. Vid understationen skulle spänningen vara 630 volt, men vagnars motorer var dimensionerade för 550 volt. Man kan nog räkna med att spänningen vid t ex Saltholmen kunde vara avsevärt lägre. Kraften kom normalt från Trollhättan, trefas 25 Hz 50 kV. Vid Marieholm nedtransformerades spänningen till 6 kV, som sedan distribuerades bland annat till elverkets centralstation och understationer. Matningen från Trollhättan var inte helt säker, så man hade ständigt påeldade ångpannor i centralstationen. Ångturbinerna kunde vara igång inom 15 - 20 minuter. Under tiden hölls spårvägstrafiken delvis igång genom att olika matarpunkter under några minuters tid var anslutna till ett gigantiskt ackumulatorbatteri  [Malmer, Oscar: "Teknisk instruktionsbok. Handledning för trafikpersonal och reparatörer vid Göteborgs Spårvägar", Göteborg 1928, sid 77 - 81].

Belysning

Det är oklart om det från början fanns elektrisk belysning vid stationer och hållplatser, och hur den i så fall var ordnad. Ett vanligt arrangemang vid förortsbanor har varit att utnyttja seriekopplade glödlampor, matade från kontaktledningen.  I varje fall inledningsvis var det manuell tändning och släckning av hållplatsbelysningen, GS-funktionärerna vid Stadsgränsen och Långedrag skötte detta även för de obevakade hållplatserna.  Senare sköttes belysningen möjligen via en särskild ledning (som syns på den gamla bilden ovan). I varje fall var denna enkelledning fram till 1960-talet kopplad till lyktstolparna vid åtminstone en del av hållplatserna. Jag gissar att detta ändrades i samband med högertrafikomläggningen 1967, då en hel del av hållplatserna gjordes om. 

Ny kontaktledning

Senare bytte man till indirekt upphängd kontaktledning på hela den sträcka som går på egen banvall.


Vid Nya Varvet var ledningarna på en kort sträcka upphängda i linbryggor. Detta berodde på att det tidigare funnits växlar på platsen. Annars var det mittstolpar. Förstärkningsledningarna går högst upp på stolparna. Bilden togs i maj 1972

Matningen skedde från en stor likriktarstation vid Kungssten. Dubbel förstärkningsledning till Hinsholmen, väster om Hinsholmen enkel.

På 1970-talet kompletterade man med en liten likriktaranläggning, placerad i plåtkiosker, vid Hinsholmen

Här syns den nya likriktaranläggningen i oktober 1977. En resenär har lyckats klämma in sin cykel mellan de två plåtskjulen


Senare har man, liksom på GS övriga nät,  gått över till många små matningsstationer.  I samband med detta har förstärkningsledningen längs linjen tagits bort

På gatuspårssträckan Långedrag - Saltholmen har man i varje fall sedan dubbelspårets tillkomst använt helt spårvägsmässig kontaktledning, dock länge med ålderdomliga stolpar på delen Långedrag - Roddföreningen. Nedan en GS-ritning:



Roddföreningen maj 1972



Två utsnitt  ur ritningen ovan.  
På ena sidans stolpar tänkte man sig fyra belysningsledningar.

På andra sidan gatan fanns gatlyktor och matning till dessa, samt, högre upp, den tvåtrådiga bantelefonledningen

Till höger: Ännu i maj 2006 fanns några gamla isolatorer kvar vid Långedrag

Slingan vid Långedrag hade fram till omkring 1975 kontaktledning upphängd i tvärtrådar mellan fackverksstolpar, som förstås var av betydligt klenare dimensioner än linjens övriga stolpar. Sedan ersattes detta arrangemang av rörstolpar med utliggare. 



Långedragslinjen

Startsidan

Sidan uppdaterad den 30 december 2007