Förortsbanesträckorna inom Djursholms var när
det gällde säkerhets- och ledningssystem ett mellanting mellan
de spårvägskoncessionerade sträckorna och "huvudlinjen"
till Rimbo. Djursholmståg trafikerade även huvudlinjen
- till Djursholms Ekeby.
Bilden, från Sveriges Järnvägsmuseum,
visar Djursholmslinjernas typiska spårvägsliknande utseende.
Kontaktledningen var länge direkt upphängd, alltså utan bärlina.
Det är inte känt när och var bilden är tagen.
Möjligen Näsbyparkslinjen från Vendevägen mot
Östberga, eller Eddavgäslinjen från Restauranten mot Dj Sveavägen?
På enkelspåriga förortsspårvägar är det
vanligt att mötesplatserna har fjäderväxlar. Det kan finnas
automatiska blocksignaler, eller så kör man enligt tidtabell
och tågorder, eller med tågstav. Eddavägslinjen var länge
den mest trafikerade grenlinjen i Djursholm. Det fanns en mötemöjlighet
vid Sveavägen. Växlarna och infartssemaforerna manövrerades
från ett mekaniskt ställverk, som även skötte vägbommarna.
I mitten av 1920-talet försågs mötesspåret
med fjäderväxlar. Detta beskrivs närmare i en artikel av
E. G. Windahl i Sveriges Enskilda Järnvägar Ingeniörsförbundes
(SEJIF) meddelande nr 91 1927. Ritningen nedan kommer därifrån.
Anläggningen demonstrerades vid ingenjörsförbundets extra
möte i Djursholm den 19 mars 1927. Enligt uppgift från Ulf Pålsson
tillkom anläggningen 1925.
Ett tåg som kom till Sveavägen gick alltid in på
vänsterspår. Ljussignalerna A och B var förbundna med kontakter
vid växlarna och spårspärren. Signalerna visade normalt
grönt sken om växlarna låg rätt. Mötesspåret
tycks vid denna tid normalt inte ha använts för möten, utan
tåget från Stockholm lämnade vanligen "en vagn" (troligen
hade man väl oftast bara en släpvagn?) på spår a.
När tåget kom tillbaka kopplades vagnen till igen. Fjäderväxeln
2 gjorde förstås då att man enkelt kunde backa in på
spår a. För att ett eventuellt efterföljande tåg
från Stockholm inte skulle köra på den övergivna vagnen,
hade spår a en spårledning, som gjorde att signal A visade
rött sken.
Det sägs i artikeln att fällbommarna hade ersatts med "reglementsenliga"
ljussignaler med blinkljus. Dessa styrdes av spårledningar. Endast
ena rälen var isolerad. Därmed undvek man impedansförbindningar.
Växelström för signaler och spårledningar matades
"med växelström direkt från ledningsnät". Uppenbarligen
fanns det alltså inga ackumulatorbatterier, vilket förstås
förbilligade anläggningen.
En liknande anläggning tillkom 1925 vid Framnäsviken.
I mitten av 1940-talet blev det dubbelspår Dj Ösby - Dj Sveavägen.
Ett automatiskt mötesspår med förenklad anläggning
tillkom senare vid Altorp på Näsbyparkslinjen. Denna linje fick
en ökad trafik i och med den nya bebyggelsen under 1950- och 1960-talen.
Utsnitt från Signalbolagets
annons på framsidan av SEJIFs meddelande nr 196 1943.
Lok nr 27 - 29, ee och 34 fick ej framföras på linjerna Ösby - Eddavägen/Näsbypark och över rörliga bron vid Åkersberga. [tdt 1937]
Austro-Daimlermotorvagnen nr 103 fick inte gå till Eddavägen eller Näsby park
var enligt tdt 1937
Stockholm Ö - Ekeby, ångtåg 55 km/h
Ösby - Eddavägen ångtåg och eltåg
30 km/h
Ösby - Näsbypark ångtåg 25 km/h,
eltåg 30 Ösby - Altorp, 40 km/h Altorp - Näsbypark
Hastigheten hade mellan 1937 och 1942 generellt höjts till 60 km/h.Ösby - Eddavägen hade nu 50 km/h. 60 km/h gällde uppenbarligen även på Näsbyparkslinjen. Det fanns dock nedsättningar till 40 km/h vid Altorp, Lahäll och Näsbypark [tdt 1942 sid 12].
1954 var det fortfarande 50 resp 60 km/h som gällde. Nedsättningar var bland annat Framnäsviken 40, kurvorna vid Germaniavägen 35, kurvorna vid Slottsvägen och Restauranten 25 och kurvorna vid Sveavgäen 30. De ovan nämnda nedsättningarna på Näsbyparkslinjen kvarstod, och vid Östberga gällde sth 40, i kurvan vid Altorp 50 [tdt 1954 sid 10f].
Platser med lystringsmärken (alltså där föraren
skulle ge signal med ångvissla/motsvarande) [tdt 1937 sid 16]
I tabellen finns en kolumn platsens art; i de
allra flesta fall handlar det om vägövergångar.
På sträckan Ösby - Ekeby, i riktning
mot Stockholm, fanns ett lystringsmärke (exakt placering inte
angiven) där platsens art är megafon. Det
finns en anmärkning Signal gives endast av ensam elektrisk
motorvagn som saknar "dead men's grip" (sic!). Kan det tänkas
att megafonen var det som vid SJ brukade kallas tågankomsttelefon,
alltså en mikrofon som fångade upp tågets visselsignal
och återgav den i en högtalare på tågexpeditionen?
Att endast ensamma motorvagnar utan dödmansgrepp skulle vissla
är egendomligt. Kanske var det "lokalvagnen" Ösby - Ekeby som
avsågs???
Det framgår också att tåg från Näsbypark skulle ge signalen "tåg kommer" två gånger vid infartssignalen till Dj Ösby, även om infartssignalen visade körsignal. Något lystringsmärke fanns inte där.
Bestämmelserna om "tåg kommer" oavsett signalbild vid Dj Ösby, lystringssignal från ensam vagn utan dödmansgrepp vid megafonen mm fanns inte kvar i tdt 1942.
Ett antal platser hade växlar låsta med kontrollås, men ingen huvudsignal. De fick, enligt beslut från Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vara ständigt obevakade. Det gällde på Djursholmslinjerna Eddavägen, Östberga, Altorp, Lahäll och Näsbypark. Samtliga platser hade hastighetsnedsättning till 40 km/h, så att föraren kunde observera växelskärmen. .
Till vänster ett utdrag ur SRJ tidtabellsbok 1924, del I sid
21. Några intressanta noteringar kan göras:
Vid Djursholms Sveavägen fanns förreglade infartstågvägar
i båda riktningarna; från Ösby till spår II och
från Svalnäs till spår I. I båda riktningarna visades
en vinge.
Djursholms Framnäsviken hade tre tågspår för tåg
från Ösby. Endast huvudtågvägen var förreglad.
För tåg från Svalnäs fanns två tågvägar,
båda förreglade. Vid Framnäsviken fanns länge flera
godsspår.
Av samma tidtabellsbok, sidan 23, framgår att signaler saknades
vid håll- och lastplatserna Eddavägen, Svalnäs, Östberga
och Altorp.
Av 1929 års tidtabellsbok framgår, att semaforerna vid både
Sveavägen och Framnäsviken ersatts av oförreglade ljussignaler
visande maximalt ett grönt
sken.
Fortfarande omkring 1940 fanns på Djursholmslinjerna infartssignaler
endast vid Framnäsviken och Sveavägen samt vid Näsbypark.
I Näsbypark hade signalen låg mast.
Bilden från Eddavägen är tagen 1974, när banan
i stort sett var nedlagd. Till höger om växeln finns en låg
infartssignal.
G.P.: "Electric Light Signal Installation for the Electric Railway Stockholm - Djursholm" i Ericsson Review 1927 sid 49 f
Trafikproblem vintern 1940 - 1941