I Surte vid Göta älv fanns fram till 1978 ett glasbruk som tillverkade buteljer.
Nordost om Surte finns Sörmossen och Målenmossen som arrenderades av bruket för bränntorvsupptagning. Efter ett försök med torvtransport på lastbil byggdes 1904 en linbana för leverans av briketter från Sörmossen till glasbruket. Banan hade cirka femton bockar och var troligen 2.2 - 2.3 km lång. Gardell uppger tre km [s 28]. På Sörmossen fanns torvlada samt elevator och blandare. Dessa drevs av en ångmaskin. Mellan mossarna fanns trallbana. [Källa].
Som bränsle för bruket användes både stenkol och torv. Ca 1930 nyttjades huvudsakligen kol, men torvlinbanan fanns kvar, säkerligen för att vid behov kunna öka andelen torv
1947 skadades linbanan när ett flygplan från F9 fastnade i en av linorna. Möjligen beslöt man då att riva banan istället för att reparera. I varje fall slopades linbanan 1947.
Några rester av torvlinbanan, bland annat fundament, fanns kvar vid Sörmossen ännu 2008
Banan drevs antagligen av en av brukets vattenturbiner. Dessa turbiner gav kraft till maskiner i hyttan, fläktar, sulfatkvarn mm. Två turbiner vid bryggan drev lyftkranar. I samtliga fall överfördes kraften mekaniskt. Redan 1894 hade man även börjat använda vattenkraften för elektrisk belysning. 1901 fick man "ett mindre elektricitetsverk med två dynamos om tillsammans 25 hästkrafter" i portvaktshuset. Antagligen var även detta elverk vattendrivet. Nu kunde all belysning bli elektrisk. 1905 skaffade man två nya "huvudturbiner" som ersatte de gamla som var utslitna. De nya turbinerna placerades i en kvarnbyggnad och användes endast för elproduktion. 1906 slopade man den mekaniska kraftöverföringen från turbiner. 1911 gick man över till att köpa ström från Trollhätte kraftverk, men den egna vattenkraftstationen behölls som reserv [Gardell 1930 s 21 f och 43 f]. Senare förnyades den egna kraftstationen och användes även för att ge ett tillskott vid hög belastning. På 1950-talet fanns två vattenturbiner och en dieselmotor [Livet på Surte]. Det var antagligen lönsamt för bruket att på detta sätt utnyttja de dammar och kanaler i Vättlefjälls sjösystem som man enligt vattendom var tvungen att vidmakthålla. Glasbruket hade dämt upp bland annat Surtesjön. Systemet av dammar och kanaler finns fortfarande kvar, men används sedan omkring 1970 inte för elproduktion.
1898 öppnades en 325 meter lång linbana mellan gamla kajbyggnaden och hyttan. Banan drevs av vattenturbiner. Den togs ner 1907 [Gardell 1930 s 43] Antagligen var det de turbiner vid bryggan som drev lyftkranar som nyttjades även för linbanan.
Från 1906 skedde en avsevärd teknisk utveckling, bland annat infördes maskiner för flaskblåsning. En linbana mellan en ny kaj och hyttan byggdes också, och användes för att transportera kol och råvaror till bruket. Banan togs i bruk 1912. Den var cirka 400 meter lång. Banan kunde per dag transportera cirka hundra ton kol eller två hundra ton sand [Gardell 1930 s 27 och 43] Denna bana var uppenbarligen eldriven.
Bilder från [Gardell 1930, ovan sid 29, odaterad bild, nedan sid 25, bild från 1930]. Tornet i bakgrunden på bilden ovan är troligen linbanans slutstation. Smalspåren till vänster ingick i ett vittförgrenat spårsystem som förband hytta, hamn och BJ-stationen. Smalspåren till hamnen kom till 1902 [Gardell 1930 s 44].
Mitt i bilden ovan finns ett kryssmärke som antagligen varnar för en korsning med smalspår. Kryssmärket är av den rätvinkliga typ som sattes upp fram till slutet av 1920-talet.
Det är oklart hur länge denna hamnlinbana fanns kvar; kanske till cirka 1950?
Ritning från ca 1919, visar smalspåriga hästbanor och linbanans korsning med Bergslagsbanan [Sveriges Järnvägsmuseum]
1950-51 byggdes en ny hamn och en linbana till tio silotorn [Källa]. Denna linbana var bara några hundra meter lång, och användes för inleverans av råvaror från hamnen. Banan byggdes av Nordströms Linbanor och var troligen i bruk fram tills produktionen upphörde 1978. Bilden visar några av de kvarstående masterna i juni 2007. Under 2008 skall i varje fall ena tornet ha rivits, det andra fick stå kvar längre
Viktigaste råvaran var sand, och denna hämtades från en sandtäkt ca 500 meter upp i berget. Transporten skedde till en början med häst och vagn, sedan på spårsystem i två olika plan, förbundna med en 56 meter lång stupränna. Vagnarna sköts antagligen för hand; på den nedre sektionen var det lutning ner mot bruket så där rullade vagnen av egen kraft. 1908 ersattes spåren av linbana, som hade fördelen att medge direkttransport utan användning av stupränna. I varje fall på nedre delen av banan klarade man sig med en enda linbanebock. Ca 1920 var den lokala sanden slut, så bruket köpte istället en sandtäkt i Dalsland [Gardell 1930 s 71, vissa oklarheter på denna punkt, Livet på Surte]
En annan linbana fanns något längre norrut, och utan samband med glasbruket. Den förband grus- och sandtäkter i Skårdal med en utlastningsbrygga vid Göta Älv i Bohus. Banans längd var 1,2 km. Vid täkterna fanns en 0,5 km lång 600 mm-bana till sorteringsverket. Från 1928 körde man med ellok för 220 volt likström. På älven gick transporterna med pråmar. Linbanan byggdes 1920-21 och nedlades 1952 i samband med att grus- och sandtäktsverksamheten flyttades till annan plats, varifrån transporterna skedde med lastbil. Linbanan revs 1954-55.
I Nödinge, norr om Skårdal, började Denofa (De Norske Fabrikker) 1918 med förberedande arbeten för en stor fabrik för tvål, oljor mm. Arbetet avbröts 1921. En linbana skulle förbinda fabriken och kajen vid Göta Älv. Västra Götalandsregionen har i en kulturhistorisk utredning inför planerad bostadsbegyggelse noterat tre kvarvarande stenfundament, som man antar var avsedda för linbanan.
Sidan uppdaterad den 23 december 2020
