Tillverkare av ställverk och signalutrustning för järnvägar

På 1850-talet blev det i Storbritannien vanligt med någorlunda avancerade signalsäkerhetsanläggningar. Saxby & Farmer blev snabbt en stor leverantör, men troligen inte till svernska järnvägar. I Sverige användes under järnvägarnas första decennier endast enkla signalanordningar utan förregling. Sådana signaler tillverkades ofta av trä och krävde ingen avancerad teknik. Senare tillkom signaler av järn, i vissa fall manövrerbara på mekanisk väg. Även utrustning av detta slag kunde tillverkas av många små verkstäder.

En annan utveckling var att vissa signaler försågs med elektriska kopplingar. Den elektriska utrustningen levererades antagligen av telegrafindustrin.

Mekaniska anordningar

På 1880-talet började svenska järnvägar införa förregling av tysk typ. I vissa fall blev växlarna centralt ställbara. Tekniken importerades från Tyskland, där de brittiska principerna vidareutvecklats högst avsevärt. Främste leverantör var Max Jüdel & Co i Braunschweig. Under lång tid var denna firma största leverantören av signalteknik till både SJ och många enskilda järnvägar. Jüdels representant i Sverige var Jean L. Roth. Så småningom började man tillverka enklare mekaniska anordningar på Söderbloms gjuterier i Eskilstuna. Förreglingsregister och annan mer avancerad utrustning importerades dock från Braunschweig. Senare övertog Åtvidabergs Spårväxlar och Signaler AB (ÅSSA) denna tillverkning när det gällde leveranser till Sverige.   

 Andra svenska verkstäder började efter år 1900 tillverka mekaniska signalsäkerhetsanläggningar:

Med undantag av Schauman var det närmast kopior av tyska ställverk och överiga apparater som tillverkades. Enklare mekanisk utrustning, exempelvis signalställbockar och fällbommar, levererades även av andra verkstäder. En sådan tillverkare var Ödman & Ericssons Mekaniska Verkstad i Hjortkvarn, som exempelvis i juni 1915 levererade 46 signalställbockar till SJ.  

Det fanns fler företag som var intresserade av signalteknisk tillverkning, exempelvis meddelade Värnamo Möbelfabrik och mekaniska verkstad AB 1914 till SJ att man ville tillverka "signaleffekter". Orderbrist skulle annars antagligen tvinga fabriken att slå igen.[Skrivelse till SJ 1914-09-16, Bkbr arkiv].  Några order från SJ blev det antagligen inte, men istället tycks fabriken ha inriktat sig mot storskalig stoltillverkning för bostäder och kontor, och överlevde till 1970.

Från Tyskland importerades enstaka mekaniska ställverk från Willman & Co och från AEG.

Elektriska ställverk

På 1890-talet blev det i bland annat USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannienn vanligt med så kallade kraftställverk. I dessa ställverk hade de krångliga mekaniska ledningarna mellan ställverk och apparater på bangården ersatts med elektrisk, hydraulisk eller pneumatisk kraftöverföring. Till Sverige kom de första elektriska ställverken omkring 1910, och leverantör var tyska Siemens & Halske via Siemens Schuckert.

AEG var en annan tysk tillverkare av signalteknisk utrustning, och levererade bland annat många ställverk till Norge. SJ tycks dock ha bestämt sig för att köpa elektrisk signal- och ställverksutrustning från Siemens, och var tillsynes kallsinniga till AEG, liksom till Södertälje Verkstäders elektriska ställverk, som tycks ha varit en variant av Siemens. Senare köpte SJ från AEG blockfält, växeldriv och strömmatningsutrustning för signalställverk. Dessvärre var det ofta problem med kvaliteten hos AEG:s produkter, men detta var antagligen beroende av tillfälligheter. NSB och DR tycks ha varit nöjda med AEG:s leveranser.

Ericsson

1915 började L.M. Ericsson att tillverka utrustning för elektriska signalsäkerhetsanläggningar. Man anställde SJ:s signalingenjör Windahl, och kom tydligen överens med Siemens om att få tillverka enligt det tyska företagets ritningar. Ericsson fick snart order både från SJ och andra järnvägar inom och utom Sverige. Företaget hade för övrigt redan tidigare levererat telegrafapparater och vägskyddsutrustning (ringverk) till järnvägar. 

L.M.Ericsson började senare tillverka även mekanisk utrustning, huvudsakligen via AVOS. Man samarbetade även med Jakobstads verkstad i Finland och Rodelökken i Norge. 1929 övertog Ericsson Förenade Signalverkstädernas Försäljningsaktiebolag (Signalbolaget), där flera tillverkare av mekanisk utrustning samverkade. Tidigare hade Ericsson ett samarbete med Signalbolaget, som erhöll 7.5 % av totalbeloppet som provision på i varje fall de flesta order.

Den nya järnvägssignalenheten lades i ett bolag, L.M. Ericsson Signalaktiebolag, som oftast kallades Signalbolaget, precis som det tidigare försäljningsbolaget. .

På 1920-talet började Ericsson samarbeta med brittiska Westinghouse, som ingick i samma företagsgrupp som amerikanska Union Switch & Signal Co. Kunskapsöverföring från Westinghouse/US&S gjorde att Ericsson kunde leverera avsevärt mer avancerade system än vad som kunde åstadkommas med den dittills allenarådande tyska tekniken. Överenskommelsen med Westinghouse tycks ha inneburit, att det brittiska bolaget fick provision på 2.5 % av totalsumman på alla order med "elektriskt innehåll", även när leveransen inte omfattade Westinghouseteknik. 

Signalbolaget började sedan utveckla lösningar på egen hand, och låg på 1950-talet i nivå med många framstående utländska tillverkare. Företaget fick många exportorder. Svårigheten var ofta att hinna leverera i tid, och ibland blev kvaliteten lidande. 1968 upphörde Signalbolaget, och verksamheten inlemmades i Ericsson MI-division. 1989 såldes produktområdet till norska Elektrisk Bureau, och drevs vidare under namnet EB Signal. Senare blev det ABB Signal, Adtranz och Bombardier.   

Alpha

AB Alpha grundades 1892 av Max Sievert, och fungerade under många år som Signalbolagets underleverantör av ställverksapparater för elektriska ställarställverk. Växeldriv, växelspärrar, impedanser, kablefördelningshus mm tillverkades också av Alpha [Kallerman, N: "AB Alpha - mekanik och plast" i Ericcson Review 1950 sid 51 - 56]

Siemens

Ericssons intresee för järnvägssignalteknik hade väckts delvis för att SJ såg behov av inländsk tillverkning för den händelse leveranserna från Tyskland hindrades av första världskriget. Nu kunde Siemens dock fortsätta att tillverka och leverera signalteknisk utrustning, men i Sverige blev Ericsson snabbt marknadsledande och Siemens fick en underordnad roll. När den stora privatbanan TGOJ på 1950-talet skulle modernisera sina signalsäkerhetsanläggningar samt införa linjeblockering och CTC, köptes dock en totallösning från västtyska Siemens. Senare sålde Siemens även ett komplett system till Stockholms T-bana I. Denna affär blev ökänd på grund av de många problem som uppstod för trafiken. Till stor del tycks svårigheterna dock ha utlösts av oklara och ogenomtänkta specifikationer från kunden.  

AGA

AB Gasaccumulator började redan före första världskriget levera gasbelysning för järnvägssignaler. Under kriget blev efterfrågan på sådan belysning hög, eftersom fotogen saknades. Snart utvecklades tillverkningen att omfatta både gas- och elljussignaler, liksom kompletta utrustningar för vägskyddsanläggningar. Genom samarbete med amerikanska GRS, General Railway Signal Co,  kunde AGA också sälja säkerhetsreläer och annan signalteknisk utrustning. Några kompletta ställverksanläggningar tycks man dock inte ha levererat.   

AVOS och ÅSSA under senare år

AVOS (Avos) tog 1921 över den produktion av mekanisk materiel som tidigare drivits av Svenska Maskinverken, Rååverken och direkt av Ericsson. Samtidigt upphörde Avos med sin vågtillverkning.   

AVOS hade en länge framgångsrik produktion av elektriska fällbomsdriv, centrallås, centralapparater  mm. Så mycket produkutveckling skedde kanske inte, även om man mot slutet av 1940-talet var inne på att bygga reläställverk för SJ, och i varje fall kunde visa upp en prototyp till en manöverapparat för sådana ställverk. 1951 övertogs bolaget av Atlas Diesel, och slutade i samband med detta med den signaltekniska verksamheten. När det gällde elektrisk utrustning överfördes ansvaret för leverans av reservdelar till Ericssons signalbolag, den mekaniska delen övertogs av ÅSSA. [skrivelse till SJ förrådsbyrå 1951-11-08] 

ÅSSA började under 1950-talet tillverka enklare elektriska ställverk, s k centralapparater. Att denna ställverkstyp togs upp berodde på att kapaciteten för att projektera, tillverka, installera och testa reläställverksanläggningar var otillräcklig. De elektromekaniska apparaterna, som alltså byggde på gammal teknik, fick bli ett substitut. ÅSSAs stora produkt var annars fällbomsdriv, där man snart konkurrerade ut AVOS.

SATT

Det tyska företaget AEG har tidigare nämnts. Efter första världskriget hade AEG ålagts vissa restriktioner när det gällde tillverkning av militärt användbar teknik, och 1921 bildade man dotterbolaget Svenska AB Trådlös Telegrafi (SATT). SATT kom efter andra världskriget även att intressera sig för järnvägssignalteknik, och konstruerade bland annat ett avancerat säkerhetsrelä. SATT var under 1950-talet svensk generalagent för Union Switch. Företaget levererade. i samarbete med utländska firmor, kompletta signalsäkerhetsanläggningar till bland annat Stockholms Spårvägar (tunnelbanan), tunnelbanan i Oslo och LKAB. Efter en problemfylld leverans av ställverk, linjeblockering mm till Angeredsbanan i Göteborg lade man emellertid ner den signaltekniska verksamheten.  

Union Switch & Signal Co

Till SJ har det stora amerikanska bolaget i stort sett sålt endast genom systerföretaget Westinghouse. Stockholms Spårvägar köpte emellertid från slutet av 1940-talet signalteknik till den nya tunnelbanan från US&S. Leveranserna omfattade bland annat ställverk, kodade spårledningar, hyttsignalsystem och ATC. Företaget ägs sedan 1988 helt av Ansaldo Trasporti.

Integra

Detta var ett schweiziskt företag, som under många år var huvudleverantör av signalteknik till både federala och privata järnvägar i Schweiz. På 1940-talet sålde man ett komplett ATC-system för sträckan Ulriksdal - Upplands Väsby. Detta s k Signum-system, som infördes i stor skala i Schweiz, blev emellertid inte långlivat vid SJ, troligen mest därför att systemet inte klarade att överföra differentierad information. Integra har senare sålt datorstyrda reläställverk till Roslagsbanan. Numera ingår företaget i Siemens.  

Standard Radio

Detta företag ägdes av amerikanska ITT. Viktigaste leverans till järnvägen gällde en stor del av fordonsutrustningen för SJ:s ATC-system på 1980-talet. Sedan gick Standard Radio i konkurs, och ATC-delen övertogs av Ansaldo Trasporti Signal System ATSS.

Ansaldo/AT Signal System

Detta företag har bland annat leverat ATC- och CTC-system. Första leveransen av CTC i Sverige gällde den nya centralen i Boden på 1990-talet. Företaget går nu under namnet AnsaldoSTS 

Vossloh Verkehrstechnik

På 1990-talet började Banverket intressera sig för datorställverk baserade på programmerbara logiska styrsystem - PLS. Denna teknik borde kunna förbilliga ställverken. Ett svenskt företag, NovoSignal AB, satte igång arbetet, men blev sedan uppköpta av tyska Vossloh. Ställverket, benämnt Alister (alternativt litet ställverk och linjeblockering) blev ingen framgång i Sverige, men införs nu i Tyskland.



 

Källor

Arkivhandlingar från SJ hos Riksarkivet, Göteborgs landsarkiv och Sveriges Järnvägsmuseum

Arkivhandlingar från Telefon A.B. L.M. Ericsson hos Centrum för Näringslivshistoria

Jacobaeus, Christian:  "L.M. Ericsson 100 år. Band III, teletekniskt skapande 1876 - 1976", 1976



Sidan uppdaterad den 16 augusti 2009

 
 

Startsidan