Telekommunikationer för att säkra och styra spårtrafik
En del enskilda järnvägar använde
telegraf ganska länge. Bilden är från Öland och visar
hur stins Hagström i Böda anmäler "tåg in" till
Borgholm. Fotot taget av Eric Lundquist den 10 juli 1943, REKA 7237. Bilden
tillhör Sveriges Järnvägsmuseum
Morsetelegrafi
användes redan från starten på de flesta järnvägar
för kommunikation på längre sträckor. För lokal
trafik var visartelegraf vanligare. På riktigt långa avstånd
måste meddelandena repeteras, vilket skedde genom hopkoppling av två
telegrafapparater på en så kallad överdragningsstation. Bilden
visar SJ telegrafexpedition i Helsingborg, som var en av överdragningsstationerna.
[SJ 1906 del II sidan 526]
Varje
seriös teleoperatör bör ha en egen verkstad. Detta är
SJ:s telegrafverkstad i Liljeholmen. Lådan på golvet är troligen
en mobil visartelegraf för kommunikation från tåg ute på
linjen. Verkstadens 12 - 16 arbetare tycks ha rast, eller hade de blivit utkörda av fotografen för att
undvika rörelseoskärpa? [SJ 1906 del II sidan 529]
Mot slutet av 1930-talet började SJ få problem med sina telekommunikationer. Många
av de införlivade enskilda banorna hade otillräcklig linjekapacitet, och anordningarna
på stationerna var inte optimalt utformade. 1940 tillsatte Kungliga Järnvägsstyrelsen
en telefonkommitté som skulle inventera problemen och föreslå förbättringar. En
kort sammanfattning av kommitténs rapport publicerades 1943 under namnet
Järnvägsdrift och telefontjänst
Startsidan
Sidan uppdaterad den 16 juli 2011
