Telekommunikationer för spårtrafik

Järnvägar med någorlunda stor geografisk utsträckning behöver telekommunikationer både för att reglera själva körningen med tågen och för kommersiella och administrativa syften. En del järnvägar, exempelvis i Tyskland och Danmark, använde inledningsvis optisk telegraf för att utväxla vissa meddelanden, till exempel att reservlok behövdes. Systemet byggde på att banvakterna vidarebefordrade signalerna. När ångdriven järnväg infördes i Sverige var den elektriska telegrafen redan väl utvecklad, och infördes i ett tidigt skede vid alla järnvägslinjer med allmän trafik.

Det fanns två system,

Visartelegrafen

Elektriska ringverk

Järnvägens telegrafsystem i allmänhetens tjänst

Underhåll av teleanläggningar

Blanktrådslinjer


Tågexpeditör, morsetelegraf och lampa
En del enskilda järnvägar använde telegraf ganska länge. Bilden är från Öland och visar hur stins Hagström i Böda  anmäler "tåg in" till Borgholm. Fotot taget av Eric Lundquist den 10 juli 1943, REKA 7237. Bilden tillhör Sveriges Järnvägsmuseum


Morsetelegrafi användes redan från starten på de flesta järnvägar för kommunikation på längre sträckor. För lokal trafik var visartelegraf vanligare. På riktigt långa avstånd måste meddelandena repeteras, vilket skedde genom hopkoppling av två telegrafapparater på en så kallad överdragningsstation. Bilden visar SJ telegrafexpedition i Helsingborg, som var en av överdragningsstationerna.    [SJ 1906 del II sidan 526]
 

Radio

Mer om telekommunikation vid SJ

Telegrafordning (Tlo) för enskilda järnvägar, 1919

SJ teleföreskrifter (SJF särtryck 174) 1959, uppdaterade t o m 1962

För att på t ex en tågexpedition kunna höra tågens visselsignaler vid infarten behövdes det ibland tågankomsttelefoner; dokument från 1946 - 1948 [Ebr, Riksarkivet]

Ersätta blanktrådslinjer med jordkabel/sjökabel inför elektrifiering, exempel från Göteborg
 

Startsidan


Sidan uppdaterad den 7 juni 2016