Reläställverk
El-el-ställverken saknar mekaniskt förreglingsregister,
men ställarna är fortfarande (undantag: Väsby - Södertäljetypens signalställare)
låsta för att hindra felaktiga manövrer. I alla ställarställverk är förreglingslogiken
och operatörsgränssnittet förenade i en gediget byggd ställverksapparat. Under 1920
började man i USA införa signalsäkerhetsanläggningar där säkerheten helt byggde
på strömkretsar och reläer. I första hand användes relätekniken för fjärrstyrda
anläggningar, framför allt i samband med CTC.
1929 tog Rock Island-järnvägen i bruk ett större reläställverk vid Blue Island,
Ill. Manövreringen skedde genom att vrida växel- respektive signalsymboler i den
illuminerade spårplanen, och dessa manöverorgan saknade låsning. Manöverapparaten
för anläggningen, som hanterade cirka 500 tåg och växlingsrörelser per dygn, blev
så liten att den bekvämt kunde skötas av en sittande operatör. Reläerna placerades
på separata hyllor. Anläggningen hade konstruerats av Rock Islands signalavdelning
i samarbete med en leverantör av teleteknisk utrustning och en signaltillverkare,
dock ingen av de två stora leverantörerna av signalteknik [Wyant, Leroy:
"The Rock Island Develops Unique Interlocker with No Mechanical Locking" i Railway
Signaling Febr 1930 sid 61 - 64]
I mitten av 1930-talet började Signalbolaget leverera små
reläställverk för linjestationer med två eller tre
tågspår. Senare byggdes större anläggningar, t ex
för Alvik. SJ:s signalavdelning
gillade inte dessa ställverk, men tvingades acceptera att trafiksidan drev igenom att 25 knappställverk
inköptes. I samband med denna beställning gjorde Signalbolaget
en omkonstruktion av knappställverken.
De dominerande krafterna inom SJ såg från mitten av 1940-talet
införandet av reläställverk för småstationer
på huvudlinjer som en strategisk fråga. De som tyckte att enklare
anläggningar (centralapparater) kunde duga kördes över. Användargränssnittet var viktigt. Signalbolaget
kunde 1946 visa upp fyra prov på manöverapparater. AVOS demonstrerade också en provapparat
för 1944 års signalkommitté. Det är inte närmare känt hur provapparaterna var utformade,
men troligen ingick Line-to-Line-manövrering i någon av demoapparaterna. Line-to-Line
innebär att en tågväg kan begäras genom att manipulera en vippställare i början
och en i slutet av tågvägens representation på ställverkets kombinerade spårplan
och manöverapparat. Motsvarande princip hade införts av amerikanska GRS under benämningen
NX; eNtrance-eXit. I Sverige användes benämningen in-ut.
Dessa bilder visar nederländska NS NX-ställverk i 's Hertogenbosch. GRS levererade
signalteknik till NS inom ramen för Marshall-hjälpen. Operatören har fingret på
en av ställarna för in/ut-funktion. Högst upp på panelen syns ställare för individuell
växelomläggning, något som kunde behövas i vissa fall. Växellägena indikeras elektromekaniskt
med svängande sektorer i spårlinjen.Bilden skickades från NS till SJ i augusti 1951
[Sveriges Järnvägsmuseum]
Provanläggningar för reläställverk byggdes i
Stehag på Södra stambanan och i Anderstorp (bakgrund
beskrivning) på en enkelspårig
sträcka i Småland. SJ intresserade sig även för inköp
från den amerikanska tillverkaren Union
Switch, men därav blev intet. Tunnelbanan i Stockholm köpte
dock ställverk mm från denna leverantör.
1944 års signalkommitté hade som en av sina huvuduppgifter
att utreda och föreslå lösningar för ställverk
vid små och medelstora stationer. 1970 skrev kommittén en utförlig rapport om vilka överväganden
som gjorts vid utvecklingen av reläställverk.
Under 1950-talet startade seriemässig tillverkning av reläställverk
vid SJ. Många komponenter köptes från Signalbolaget.
Anläggningar av äldre typ, med centralapparater såväl som ställarställverk med elektriskt förreglingsregister
byggdes dock fortfarande. Detta berodde bland annat på begränsad projekterings-
och leveranskapacitet före reläställverk, samtidigt som det fanns överskott på personal
som främst var kompetenta på den gamla tekniken.
Omkring 1960 kom den standardiserade reläställverkskonstruktionen
SJ 59, och några år senare började man i Stockholmsområdet
installera de speciella så kallade Cst-ställverken (Cst
är en förkortning för Centralbangården Stockholm).
Båda dessa ställverkstyper är friförbundna, och nyinstalleras ännu, t ex i Södertälje
I mitten av 1960-talet kom det geografiska ställverket SJ 65.
Det använder reläsatser som förbinds enligt ett geografiskt
schemasystem. Sådana ställverk byggdes under flera decennier
vid stora och medelstora bangårdar. Numera installeras för sådana
anläggningar i allmänhet datoriserade ställverk, med undantag
av Stockholmsområdet, där endast reläställverk av
Cst-typ klarar de hårda kraven på kapacitet, flexibilitet
och driftsäkerhet.
Ett par standardvarianter av reläställverk för sekundära
banor har också byggts av SJ, men bara i litet antal. Även
den svenska tillverkaren SATT (Svenska AB Trådlös Telegrafi)
har levererat reläställverk, till bland annat LKAB och Angeredsbanan.
TGOJ införde som standard reläställverk från tyska
Siemens, och Roslagsbanan har senare köpt hybridställverk (reläställverk
med elektroniska delsystem) från schweiziska Integra, som numera
ingår i Siemens-koncernen.
Startsidan
Sidan uppdaterad den 28 januari 2012.