Under 1930-talet gick planerna ut på att spårvägen i innerstaden skulle läggas ner, och förortssträckorna successivt anslutas till tunnelbanor under innerstaden. Med tunnelbana avsågs på denna tid ungefär lokalbana i tunnel. Den första tunnelbanan öppnades 1933; Södertunneln mellan Slussen och Skanstull. Denna tunnel hade automatisk linjeblockering, och vid Slussen installerades vad som antagligen var det första reläställverket i Sverige.
1944 öppnades Ängbybanan, en veritabel snabbspårväg i västerort. Man körde på sikt, utan blocksignaler. Vid Åkeshov fanns en vändslinga. Där skyddades växlar och korsningar av en reläsäkerhetsanläggning av järnvägstyp. Manövreringen skedde dock inte från någon ställverksapparat, utan automatiskt genom påverkan på spårledningar respektive genom att förarna valde tågväg. Liknande anläggningar kom till vid flera slingor i förorterna, t ex vid Ålsten på Nockebybanan. Små reläställverk inrättades vid Brommahallen och senare även Brännkyrkahallen. Vid Alvik byggdes ett större reläställverk.
Under andra halvan av 1940-talet växte staden så kraftigt, att tunnelbaneplanerna flera gånger måste ändras för att tillåta större trafikkapacitet. Istället för att successivt bygga ut till ett lokalbanesystem av närmast snabbspårvägstyp, skulle det skapas ett system med järnvägsstandard.
Sidan uppdaterad den 5 juni 2011