Enligt Statens Jernvägstrafik: Instruktion för tillsyn och begagnande
af det för signalering mellan stationshuset och vaktkuren vid
yttersta östra spårvexeln i Malmö afsedda ringverket, Stockholm
1875:
För informationsutbyte mellan stationshuset och signalkarlen
vid yttersta växeln fanns en ringledning som gick att använda
i båda riktningarna.
Från stationshuset kunde ges föjande signaler:
2 korta ringningar fem minuter innan tåg är klart att avsändas från Malmö
4 korta ringningar när man fått telegrafbesked om att tåg lämnat Arlöv
Signalkarlen vid yttersta växeln svarade med samma antal korta ringningar,
under förutsättning att allt var klart för tåget. I annat fall gav signalkarlen
en lång stoppsignal. Från stationshuset kunde man också gå en
lång signal, för att begära att signalkarlen skulle bibehålla den
fasta signalen på "stopp" för att stoppa ett redan avsänt tåg. Tydligen
fanns det en fast signal även för utfart (T-semafor?).
Om signalkarlen inte besvarade ringsignal från stationshuset, skulle signalen
upprepas. Förblev ringklockan tyst, skulle stationsföreståndaren
"skyndsamt efterforska orsaken". Under tiden fick inga tåg avsändas
eller släppas in. Om signalkarlen gav stoppsignal skulle stationsföreståndaren
"genom ilbud oförtövadt göra sig underrättad om orsaken dertill".
När signalkarlens tjänstgöring för dagen var slut, gavs sex
korta ringningar från stationshuset. Efter att ha besvarat
dessa fick signalkarlen lämna vaktkuren.
Om ledningen blev obrukbar skulle stationsföreståndaren "genast
utfärda nödiga föreskrifter för tågens säkerhet vid in-
och utgående å stationen". Det låter som om det fanns visst
utrymme för improvisation.
Den 1 oktober 1866 utfärdade Kongl. Styrelsen för Statens jernvägstrafik
cirkulär 924, angående signalering mellan stationshuset och vaktkurarne
vid östligaste inloppsvexlarne å Malmö bangård. Denna nya instruktion
för ringverken skulle gälla från och med den 10 oktober 1886. Instruktionen
finns inte i SJK arkiv.
Sidan uppdaterad den 5 maj 2005